Nemesis- Evola och Geijer

Nemesis gör sig påmind redan i Roms begynnelse. Stadens grundare, tvillingbröderna, Romulus och Remus mor var en jungfruprästinna (betoning på JUNGFRU) som genom en liaison amoureuse blivit gravid. Du hade ett jobb! Kan man ju då änka men, enligt henne själv, blev hon våldtagen av krigsguden Mars och dessutom så var det inte av eget val hon som jungfruprästinna satts att vakta den eviga elden, utan hon hade tvingats till detta av sin farbror Amulius som strax innan också störtat hennes far, kung Numitor, från tronen i staden Alba Longa. Med förhoppning om att hon INTE skulle gå och avla arvingar med anspråk på spiran spärrade alltså usurpatorn in henne i klostret, det gick ju nu som det gick med det. Sedan följer att att gossarna skickades iväg för att dränkas men att männen som var satta till att göra detta inte iddes utan istället lade dem i en korg i vassen. Snart kom där en varginna (eller enligt andra tolkningar en hora, lupa var nämligen också en term för just det) och räddade deras liv genom att ge dem di. Sen hittades dem av en jordbrukare och växte upp till att återinsätta sin morfar på tronen och sen ,på varsin kulle vid Tiberns strand, grunda staden Rom. Redan från starten skar det sig mellan bröderna, precis som det gjort en generation tidigare, och Romulus hade ihjäl Remus strax efter att denne saxat lite frckt över hans, inte särskilt höga, befästningsverk (”Så ska den som hoppar över mitt befästningsverk förgås”). Sedan följde våldtäkten av Sabinskorna och en serie plundringståg. Det var alltså denna hemska historia som låg bakom den stolta stadens grundande, på vilka grunder kunde då Rom kalla sig en legitim stat? Var detta den ursprungliga orsaken till det senare Roms fall? Var det Nemesis verk? Läs mer

Annonser

Jodorowskys Inkalen

Alejandro Jodorowsky är en chilensk regissör, skådespelare,författare av böcker, film och teatermanus och serieromaner, han är dessutom en ”guru” ,upphovsman till en terapiform som kallas psykomagi och en egen tolkning av tarot de Marseille, främst är han dock känd för sina kultförklarade surrealistiska, esoteriska filmer El Topo och Holy Mountain Läs mer

Gudomliga kvinnor- Karl Bang: En kort presentation.

 

Jag har alltid haft en dragning till den så kallade kitschen inom konsten, i dess ärliga form snarare än ironiskt post-moderna. Alltifrån Charles Rokas parisiska zigenerskor till Dragos Kalajics hyperboreanska realism. Det finns också en hel del verk att finna på loppisar, för den som vill pryda sitt hem, av amatörmålande sjömän, under 40-50-talet målade dessa gärna motiv föreställande ett kitschifierat liv på sjön med taubeska exotiska kvinnor i fjärran länder och så vidare. Då jag har för vana att bildgoogla i tid och otid fann jag igår, av en slump, den kinesiske konstnären Karl Bang. Läs mer

Mannen på ön: Jan Lööf som civilisationskritiker

Jan Lööf fyller 78 i år och det är hela 52 år sedan han debuterade som författare med boken ”Morfar är sjörövare”.Just den bok som det nyligen var rabalder kring då hans förlag Bonnier-Carlsen ville att han skulle rensa ut ”stereotypa skildringar av andra kulturer”, bland annat en tusen och en natt-inspirerad arabisk sjörövare (undrar hur Bonniers förhåller sig till Tusen och en natt?) och en svart jazzmusiker, i boken Ta Fast Fabian i det fallet. Om han inte gick med på detta skulle titlarna dras in. Läs mer

En sorglös dérive: Om att flanera.

Vad psykogeografi och ”situationer” egentligen är har jag inte riktigt någon koll på eftersom Guy Debord och Situationisterna avsvär sig alla former av konkreta förklaringar, att tala ur skägget är inte deras grej, men jag vill ändå påstå att jag har utarbetat min egen form av dérive, det vill säga att planlöst driva genom en terräng, utan kommersiella mål, bara låta det i omgivningen som tilltalar en leda vägen och kanske låta en skåda nya perspektiv. I naturen är denna typ av promenader enklare då , så länge den är relativt orörd, allt är vackert och tilltalande där i, medan det i urbana miljöer, särskilt idag, kan vara rätt så svårt. Det är ett, faktiskt, återkommande tema i litteraturen att flanerandet är en utdöd konstform Läs mer

Morianen- Om Gustav Badin, en svensk hovman.

 

 

”Jag som en utaf de svarta,
obekant med landets sed.
Gjör en önskning i mitt hjerta,
öfver vår Prinsessa med.
Men jag kan ej så beskrifva,
hvad för gådt jag önska vill.
Jo, at hon må nögder blifva,
många flera åldrar till.”

(Dikt av Gustav Badin till Sofia Albertina på hennes födelsedag) 

Adolph Ludvig Fredric Albert Badin f. Couschi, Morianen kallad, föddes någonstans runt 1747 på ön S:t Croix i Västindien och under, gissningsvis, rätt tragiska omständigheter (hans enda tidiga minne är hur hans föräldrahem står i lågor) hamnade han i Sverige som en gåva från landshövding von Reiser till Drottning Lovisa Ulrika. Drottning Ludovica, som ju var preussiska och en bildad bildad dam ,väl bevandrad bland de franska upplysningsfilosoferna (hon brevväxlade till exempel med Voltaire och grundade Vetenskapsakademin) tog sig an pojken och uppfostrade honom efter Rousseauskt mönster, det vill säga helt fritt och utan tvång. Han växte upp tillsammans med de övriga kungabarnen och hade då alltså Gustav III och Carl XII till lekkamrater Läs mer

Pro patria mori: Skids- En kort introduktion

Slutet på 70-talet ,och en bit in på 80-talet, är på många sätt en stor epok inom musiken, en explosion av band som tröttnat på 40-talisternas bluesvurm uppstod då på båda sidor Atlanten. Det var Sex Pistols, The Clash, Ramones m.fl inom punken och Blondie, Paul Collins Beat, Pez Band och andra som representerade powerpopen (lite snällare punk) som senare gick igenom en metamorfos och blev till new wave, The Romatics te.x, och som ännu lite senare influerade den så kallade britpopen. Det är också, anser jag, den vita musikens sista storhetstid inom den breda populärmusiken Läs mer

Om Jante och högmod.

”Jante” är någonting man gärna slänger sig med, främst tänker man sig en Johan Staël von Holstein typ häva ur sig att ”Sverige är så jävla Jante” i någon intetsägande Metrokrönika där det breds på om egna meriter. Överhuvudtaget verkar just 60-talister fästa vid detta ord, vid sidan av deras pliktskyldiga påstående om att barnprogrammet Vilse i Pannkakan ”förstörde min barndom”, vad det nu innebär kan varken jag eller dom svara på. Vad dom absolut inte heller känner till är att Jante är att det är namnet på en fiktiv dansk stad i romanen ”En sjöman går i land”, skriven av den danske, mestadels i Norge bosatte, ypperlige författaren Aksel Sandemose. Läs mer